Jag uppdaterar ju inte den här bloggen särskilt ofta, och det kommer jag med största sannolikhet inte göra i fortsättningen heller. Men! Det händer ju att jag läser böcker, och det händer ju att jag fastnar för vissa av dem lite särskilt ibland. Så jag tänkte börja ge alla mina cirka tre trogna läsare lite boktips då och då, mest mina absoluta favoriter som det vore en dödssynd att missa. Det första kommer inom kort. Så kanske kommer det famöver inlägg med något tätare intervaller än 0-2 gånger per månad! Fint.
Om ni kör en repris på det här lovar jag att komma. Deal?
Det är november, och inte bara november, den mörkaste november i mannaminne, eller kvinnominne; åtminstone i den här kvinnans minne. ”Jag hörde att Stockholm har haft en och en halv soltimme i november” säger min bror när vi ser på väderleksrapporten som återigen förutspår regn, regn och kanske eventuellt upphehåll med risk för lokala skurar. Lågkonjunkturen fortsätter, svininfluensan är över oss och även av vaccinet kan man dö, åtminstone om man är spädbarn i Nederländerna. Dawit Isaak är ännu inte frigiven, maffian är fortfarande ute efter Roberto Saviani som kanppast lär få stöd av den eminente Berlusconi som är fullt upptagen med att försöka förbjuda regimkritiska filmer och befria sig själv från åtal, inte vet jag för vad men det är ju heller inte poängen. Förväntningarna inör KLIMATMÖTET tonas ned, ännu en gång tycks världens ledare misslyckas med att rädda den värld de själva leder. Undergången kan tyckas nära, då kan det vara skönt att minnas: det kunde varit värre.
Det kan alltid bli värre.
Kanske är det därför, jag antar att det nästan måste vara det, som vi vältrar oss i mörkret. Jag börjar läsa Cormac McCarthys The Road, och läser sedan i DN (gårdagens, fredagen den 20:e november) att The Road har filmatiserats och visas på Stockholms filmfestival, som ett inslag i temaserien ”Apokalyps – the time is now”. The Road handlar om faderskärlek och jordens undergång. Mer från DN:s kultursidor, samma upplaga: Fredrik Strage skriver en krönika apropå Kents nya skiva och drar paralleller till åttiotalets syntscen:
”Under pseudonymen The Normal gav Miller ut singeln Warm Leatherette, där han med robotröst sjunger om konstläder som smälter över brinnande människokött och stålkarrosser som krossas. Stämningen är mörkare än hos Kent men här finns samma undergångsvibbar som i 747, bandets skildring av en flygkrasch.”
Och lite längre ned:
”Ibland tröttnar jag på låtarna som utspelar sig på skolgårdar, eller de Lundelliga dissarna av ytliga medier, men jag får aldrig nog av Jocke Bergs ögonblicksbilder av en steril, modern misär.”
Precis intill går att läsa om modevärldens nye stilikon - Christer Pettersson. Biomörkret tycks i övrigt befolkas av vampyrer, zombier och allehanda andra övernaturliga varelser som bär en skrämmande likhet med oss själva i sin svarta halvmänsklighet. Dagens ”boklördag” är om möjligt ännu mörkare, på omslaget rubriken ”Ryssland efter katastofen” och en bild av författaren Dimitrij Gluchovskij som skrivit succéromanen Metro 2033 och får ett stort uppslag i tidningen. Metro 2033 kallas i artikeln ”sällsynt dystopisk” och vi får veta att den utspelar sig i Moskvas tunnelbanenät, som är den enda beboeliga platsen efter – just det – apokalypsen. Dessutom en intrevju med författaren Yesim Bilgic som skriver om psykopater: ”Ibland har jag lust att gå ännu längre…mycket mycket längre. Jag kommer att göra det sen” säger hon, varpå reporten invänder att hon redan skrivit ”otroligt läskiga scener”. ”Ja, det är ju det. Men jag vill ändå bara att det ska bli värre. Det enda jag kan tänka när jag skriver är: Hur toppar jag det här?” Vi får även nyheter om att elvaåringar firar att de får gå på vampyrfilm, Tim Burton öppnar utställning på Museum of Modern Art i New York, en recension av Joyce Carol Oates nya roman under rubriken ”Grotesk satir slår fel”….listan kan göras oändlig.
Mörker, idel mörker, det fiktiva mörkret som snuttefilt mot vår egen allt kargare verklighet. Du riskerar att förlora jobbet, men å andra sidan behöver du inte leva i underjorden och slåss mot mutanter för att överleva. Det enda som tycks blomma är kanske din livkamrats årtidsbundna depressioner, men du är åtminstone inte tillsammans med en vampyr som är allergisk mot solljus och lever på mänskligt blod. Och AH1N1 har förvisso tagit kål på några tusen, men det är ju inte som att merparten av mänskligheten förvandlats till zombier som vill döda de få överlevande. Nej, vi har det ganska bra ändå.
Men kanske fyller djupdykningen in i det svartaste svarta även en annan funktion. Kanske är det en plats där en undanskymd, förbjuden önskan får fritt spelrum. Kanske är det så att inom ganska många av oss finns en liten, dov röst som när vi stänger av nyheterna drabbas av en plötlig lust att börja nynna på en gammal Håkan Hellström-låt, att ur vårt hjärtas mörkaste vrå viska Kom, kom, atombomb.
Nu är det höst för det har jag bestämt. Jag har börjat på en ny playlist och kysst den här sommaren adjö, den var väl ganska fin ibland, ibland inte alls. Sådär som livet är antar jag. Jag vet väl inte riktigt.
Jag hade hoppats på någonting vackert att berätta och det har jag nog, men inte idag. Inte idag.
Imorgon åker jag till Emmaboda. När jag återvänder hoppas jag att jag har något vackert att berätta.
Världen har gått och blivit så galet symbolisk.
Det blir juli och åskan kommer och regnet, en välsignelse. Tjugohundraniokommafem, jag tänker kalla det ett nytt år.
Jag fick massage idag, mamma hade en tid men fick förhinder, det var hemskt skönt. Så var jag på biblioteket och lämnade tillbaka böcker, och så gick jag till Akademibokhandeln som jag gör sådär ibland mest för att kolla läget. I hyllan där det brukade stå lyrik finns numera sudoku. Och hjärngympa. Nej, jag är knappast förvånad, jag vet att allting handlar om pengar och poesi säljer väl knappast utom när Bob Dylan skriver den, men…sudoku. Och hjärngympa. Sånt som människor gör för att känna sig smarta (ja, jag vet, jag gör det själv). Ett råd till er, kära läsare (ni är väl åtminstone fem stycken om jag har tur): om ni vill få era hjärnor att växa, köp inte ”hjärngympa”. Köp Baudelaire eller Plath eller Rimbaud. Jag har sett många, ähum, mindre begåvade lösa sudoku, men jag har aldrig sett en människa utan någon slags intelligens läsa poesi.
Jag blev lite ledsen, så jag gick hem och såg färdigt No Direction Home. Den var…åh. Se den, och se Don’t Look Back, och sen kan ni se I’m Not There.
Där var dagens befallningar. Lyd eller…nä, jag tänker inte straffa er. Det är ett straff i sig att låta bli att åtlyda dem. God natt!
Och jag, jag har ju alltid varit bättre på att drömma än att leva.
Den här hettan, jag står inte ut. Hela helgen har jag gömt mig i en källare, ätit onyttigt och sett fantastiska filmer som blir bättre varje gång. Inatt sov jag i nästan fjorton timmar, måste varit väldigt trött. Mina planer för sommaren tar form, halva året har snart gått. Det känns som att det just har börjat.
