(vilda hallon smakar bäst om natten)
Nu är det höst för det har jag bestämt. Jag har börjat på en ny playlist och kysst den här sommaren adjö, den var väl ganska fin ibland, ibland inte alls. Sådär som livet är antar jag. Jag vet väl inte riktigt.
Jag hade hoppats på någonting vackert att berätta och det har jag nog, men inte idag. Inte idag.
Imorgon åker jag till Emmaboda. När jag återvänder hoppas jag att jag har något vackert att berätta.
Världen har gått och blivit så galet symbolisk.
Det blir juli och åskan kommer och regnet, en välsignelse. Tjugohundraniokommafem, jag tänker kalla det ett nytt år.
Jag fick massage idag, mamma hade en tid men fick förhinder, det var hemskt skönt. Så var jag på biblioteket och lämnade tillbaka böcker, och så gick jag till Akademibokhandeln som jag gör sådär ibland mest för att kolla läget. I hyllan där det brukade stå lyrik finns numera sudoku. Och hjärngympa. Nej, jag är knappast förvånad, jag vet att allting handlar om pengar och poesi säljer väl knappast utom när Bob Dylan skriver den, men…sudoku. Och hjärngympa. Sånt som människor gör för att känna sig smarta (ja, jag vet, jag gör det själv). Ett råd till er, kära läsare (ni är väl åtminstone fem stycken om jag har tur): om ni vill få era hjärnor att växa, köp inte ”hjärngympa”. Köp Baudelaire eller Plath eller Rimbaud. Jag har sett många, ähum, mindre begåvade lösa sudoku, men jag har aldrig sett en människa utan någon slags intelligens läsa poesi.
Jag blev lite ledsen, så jag gick hem och såg färdigt No Direction Home. Den var…åh. Se den, och se Don’t Look Back, och sen kan ni se I’m Not There.
Där var dagens befallningar. Lyd eller…nä, jag tänker inte straffa er. Det är ett straff i sig att låta bli att åtlyda dem. God natt!
Och jag, jag har ju alltid varit bättre på att drömma än att leva.
Den här hettan, jag står inte ut. Hela helgen har jag gömt mig i en källare, ätit onyttigt och sett fantastiska filmer som blir bättre varje gång. Inatt sov jag i nästan fjorton timmar, måste varit väldigt trött. Mina planer för sommaren tar form, halva året har snart gått. Det känns som att det just har börjat.
Hush now.
”Jag har senare insett att allt i livet inte är matematik.”
Det stod så. I en bok, jag har läst den förut och jag läste den igen. Och sedan en gång till. Allt i livet är inte matematik därför att livet inte är enkelt och matematik är ju det. Egentligen. Enkelt. Det är nog därför som vi tycker att det är så svårt.
Ganska många matematiker förlorar förståndet. Vad det verkar.
Jag läste, i en annan bok, om Gödel. Och hans teorem, som bevisade att allt inte kan bevisas. Matematiskt. Av oss människor. Han dog av svält, han vågade inte äta, trodde att någon förgiftat hans mat.
Han var ett geni. Och schizofren, tydligen. Nej, schizofreni är inte personlighetsklyvning (fast jag plötsligt inser varför denna missuppfattning är så vanligt förekommande). Schizofreni är en psykos som pågått i sex månader eller mer. Och en psykos, det är när man förlorat förståndet. Fullkomligt. När verkligheten liksom inte är helt som den ska. Röster i huvudet och sådant, förföljelsemani. Tokigheter. Tossigheter.
Ett geni. Fast jag vet ju inte om har var schizofren. Men psykotisk.
Detta behov av att sätta namn på vansinnet. Man kan ju fråga sig varför.
Det är sommar nu. Och här sitter jag och talar om litteratur och matematik och schizofreni. Som att jag intet sett och intet förstått. Om somligt kan man liksom bara tiga. Somligt går inte att laga. Fast talar, det gör jag ju inte, det är sällan. Skriver. Det är sådant jag gör.
Somligt kan man ändå inte uttrycka. Så att det känns.
P.S. Nej. Jag förlorar inte förståndet, jag har nog liksom aldrig haft ett. Det var det jag försökte säga, tror jag.
”Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd
och föraktad,
man vill ingiva
människorna någon slags
känsla, själen fryser
i tomrummet och
vill kontakt till vad pris
som helst.”
-Hjalmar Söderberg
Det bara åskar hela tiden. Det blåser som om hösten men regnet får blommorna att dofta ännu mer. Livet rinner vidare, hisnande snabbt och oändligt långsamt, jag flyter med som drivved, väntar på en strand nånstans. En regnbåge reser sig ur Vättern ikväll, jag tänker på New York, alla resor jag aldrig gjort. Att det är mitt liv. Att bara jag kan ta mig dit.
