Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Citat’
”Jag har senare insett att allt i livet inte är matematik.”
Det stod så. I en bok, jag har läst den förut och jag läste den igen. Och sedan en gång till. Allt i livet är inte matematik därför att livet inte är enkelt och matematik är ju det. Egentligen. Enkelt. Det är nog därför som vi tycker att det är så svårt.
Ganska många matematiker förlorar förståndet. Vad det verkar.
Jag läste, i en annan bok, om Gödel. Och hans teorem, som bevisade att allt inte kan bevisas. Matematiskt. Av oss människor. Han dog av svält, han vågade inte äta, trodde att någon förgiftat hans mat.
Han var ett geni. Och schizofren, tydligen. Nej, schizofreni är inte personlighetsklyvning (fast jag plötsligt inser varför denna missuppfattning är så vanligt förekommande). Schizofreni är en psykos som pågått i sex månader eller mer. Och en psykos, det är när man förlorat förståndet. Fullkomligt. När verkligheten liksom inte är helt som den ska. Röster i huvudet och sådant, förföljelsemani. Tokigheter. Tossigheter.
Ett geni. Fast jag vet ju inte om har var schizofren. Men psykotisk.
Detta behov av att sätta namn på vansinnet. Man kan ju fråga sig varför.
Det är sommar nu. Och här sitter jag och talar om litteratur och matematik och schizofreni. Som att jag intet sett och intet förstått. Om somligt kan man liksom bara tiga. Somligt går inte att laga. Fast talar, det gör jag ju inte, det är sällan. Skriver. Det är sådant jag gör.
Somligt kan man ändå inte uttrycka. Så att det känns.
P.S. Nej. Jag förlorar inte förståndet, jag har nog liksom aldrig haft ett. Det var det jag försökte säga, tror jag.
”Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd
och föraktad,
man vill ingiva
människorna någon slags
känsla, själen fryser
i tomrummet och
vill kontakt till vad pris
som helst.”
-Hjalmar Söderberg
”Unable to empathize or feel affection or loyalty, being exclusively out for himself, the male has no sense of fair play; cowardly, needing constantly to pander to the female to win her approval, that he is helpless without, always on edge lest his animalism, his maleness be discovered, always needing to cover up, he must lie constantly; being empty, he has no honour or integrity – he doesn’t know what those words mean. The male, in short, is treacherous, and the only appropriate attitude in a male ”society” is cynicism and distrust.”
Valerie Solanas skulle kunna vara Gud.
Om hon bara låtit bli att så brutalt överskatta kvinnorna.
Dräggdjur är vi allihopa, jag räds inte längre den dag då vi äntligen lyckas utplåna oss själva.
”…creative writers are more susceptible to mental illness, though Kaufman’s studies demonstrated that female poets were more likely to suffer from mental illness than any other class of writers.”
Jag lyssnar på PJ Harvey, läser Baudelaire och drömmer om Paris, New York, en annan plats, en annan tid. Hjärtat är redan någon annanstans, jag vet inte vad jag söker men jag vet att jag inte hittar det här. Jag stannar bara så länge jag måste.
Dylan åldrad, stelbent, korpröst. Jag undrar om han är lycklig, jag tvivlar. Men han fyller arenan på ren slentrian, jag kan bara le. Jag blir intervjuad av en gigantisk mikrofon. Säger att jag är född på åttiotalet, att jag helst vill höra Ballad of a Thin Man. Det får jag inte. Köper läsk som blir upphälld i glas för att ”Bob Dylan har sagt att vi inte får lämna ut flaskor”. Jag sitter i änden av Universum, på kanten han alltid är vänd mot. Finaste var nog Just Like a Woman, det röda ljuset. Jag köper en affisch som ska hängas upp i köket.
Bussen är helt full, vi går genom staden, det är kallt. Vid cigarren kommer 26:an, lite tur ändå, jag slipper gå från Juneporten. Kommer hem, virar in mig i filtar, kläder, dricker te.
And the only sound that’s left
After the ambulances go
Is Cinderella sweeping up
On Desolation Row.
Försöker varva ner efter flygande fläng hit och dit hela dagen. Märkliga möten med oväntade människor (världen är liten, eller kanske bara den här staden), missuppfattade tider, bokförsäljning (ka-ching!), besök i föräldrahemmet…har även blivit bjuden på hamburgare och fika och bio av snälla föräldrar. Såg Lornas tystnad, en belgisk film. Märklig, inte sådär fantastisk, men absolut inte dålig.
Haft min första lektion för terminen också, fysik. Liten introduktion mest, men spännande. Jag lär mig faktiskt saker! Alla ämnen jag läste förra terminen kändes mest som redovisning av kunskap jag redan hade. Entusiasmen flödar, jag önsketänker och hoppas att det kan vara hela våren.
Dagens guld var att komma hem och bli påmind (tack Sara!) om att Bruno K. var på TV. Han väste fram sina dikter iförd sliten kostym, slokande hatt och kajal (mannen är nästan 60!). Det var fint och över alldeles för fort.
Jag tänker fortfarande för mycket, men svårmodet har krupit tillbaka in i sitt hörn av själen, den där platsen där det brukar ligga och ruva. Det kan få damma igen ett tag, till nästa gång det är dags att leva mer ovanför världen än i den.
Ett citat får avrunda kvällen. En gammal favorit, sluraderna ur Den meningslösa hettan:
”jag säjer även sorgen har armar
som omfamnar dej
du kan inte läkas
i en värld du aldrig krossat”
Sömn.
