Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Drömmar’
Om ni kör en repris på det här lovar jag att komma. Deal?
Det bara åskar hela tiden. Det blåser som om hösten men regnet får blommorna att dofta ännu mer. Livet rinner vidare, hisnande snabbt och oändligt långsamt, jag flyter med som drivved, väntar på en strand nånstans. En regnbåge reser sig ur Vättern ikväll, jag tänker på New York, alla resor jag aldrig gjort. Att det är mitt liv. Att bara jag kan ta mig dit.
Jag ska ju eventuellt försöka införskaffa en ny dator eftersom min kära trotjänare VERKLIGEN sjunger på sista versen nu. Har letat och letat efter det ultimata objektet, men det är när jag letar efter något helt annat som jag hittar det här.
Snälla snälla, ge mig! Jag vill ha! Jag skulle gråta av lycka och stå i evig tacksamhetsskuld till den som på något sätt skulle kunna frambringa något liknande. Jag skulle kunna ge min vänstra lilltå. Åtminstone nageln.
Ja, ni fattar. Den är fin och jag vill ha. PLEASE.
Tiden går för fort, våren kommer, våren är redan på väg bort. Alla knopparna har brustit, jag går barfota längs stranden. Gräver ner fötterna i sanden. Borde mycket, läsa, skriva, plugga, jag känner sällan att jag lever. Ändå gör jag ju det.
Ser en dokumentär om Mare Kandre, ”man är tjugotvå, sen är man trettio och fyrtio och sen är man död…det går så fort.” 1984, hon är tjugotvå och ger ut sin förta roman. När hon är fyrtiotvå dör hon, överdos, kanske avsiktligen. Naturligtvis blir hon mytisk. Den lidande konstnären igen, den kvinnliga poeten, även om hon var romanförfattare. Vad det nu är som är så fascinerande med det. Kanske är det en författares uppgift, alla skapande människors uppgift. Att känna mer, djupare, vara mera mänsklig. Omänskligt mänsklig. Slå an nånting som finns hos alla men som de inte vill kännas vid. Men det går inte att enbart lida, det går inte att skapa någonting i ett sådant dränerande mörker. Det måste finnas en motpol, det behöver inte vara lycka, men nån slags styrka, nån slags hopp. Sen är det väl så, den som dör ung är ursäktad, det finns alltid nåt som kunde blivit, någonting mer. Oavsett hur mycket eller lite man åstadkommit. I döden är man alltid ett geni.
Jag vet inte. Jag är tjugotvå. Jag borde skriva en hyllad roman eller diktsamling och sen när jag är död, om tjugo år eller åttio, kan jag få en alldeles egen dokumentärfim där någon allvarlig röst läser upp det jag skrivit och där de pratar om mitt mörker och min barndom och säger ja, hon var ett geni. Men dö ung? Näe. Evigt ung? Hellre. Helst av allt: dö i vetskapen om att jag blivit allt jag kunnat.
”…creative writers are more susceptible to mental illness, though Kaufman’s studies demonstrated that female poets were more likely to suffer from mental illness than any other class of writers.”
Jag lyssnar på PJ Harvey, läser Baudelaire och drömmer om Paris, New York, en annan plats, en annan tid. Hjärtat är redan någon annanstans, jag vet inte vad jag söker men jag vet att jag inte hittar det här. Jag stannar bara så länge jag måste.
Imorgon. Dylan. Surrealistiskt. Börjar känna mig skakig, haha. Tänk om det blir jättedåligt, man har ju hört att han kan vara rätt off ibland nuförtiden. Men jag är beredd på det, att se Dylan är ändå nånting jag måste göra innan jag dör. Eller innan Mr Zimmerman dör, kanske.
Jag har varit i Lund. Hade glömt hur skönt det kan vara att åka buss. Lyssna på musik, äta nötter filosofera. Se på landskapet. Sverige är rätt vackert ändå. Lyssnar alltid på Ett slag för dig när jag reser, lyssnar nästan aldrig på den längre annars. Och jag gjorde bort mig ganska hårt, men jag överlever det med, haha. Försöker förtränga det lilla jag minns…
Annars mest skola, funderingar på framtiden. Kanske att nån slags plan börjar ta form, men mycket kan hända på vägen. Och det är lite snö men ändå vårsol, kan knappast bli bättre. Har ätit årets första utomhusglass. På lördag är det Earth Hour, jag vet inte hur medvetna folk är om det här men jag hoppas att hyfsat många är det. Jag tänkte nämligen sitta vid mitt köksfönster med levande ljus och se staden slockna. Det är poesi.
Tillvaron mestadels grådaskig. Apatisk väntan på motivation, inspiration, skönhet. Vill resa, vill vila, vill vakna. Sjung en sång för mig.
Prisa gud, jag har Dylanbiljett!
Mitt liv lider av brist på guld.
Time for a change.
If I can make it there I’ll make it anywhere
Fast förmodligen skulle jag mest bli besviken, verkligheten gör mig oftast besviken. Jag har för höga förväntningar. Men än kan jag hålla drömmen vid liv och romantisera hej vilt. Yay.
