Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Film’
Det är november, och inte bara november, den mörkaste november i mannaminne, eller kvinnominne; åtminstone i den här kvinnans minne. ”Jag hörde att Stockholm har haft en och en halv soltimme i november” säger min bror när vi ser på väderleksrapporten som återigen förutspår regn, regn och kanske eventuellt upphehåll med risk för lokala skurar. Lågkonjunkturen fortsätter, svininfluensan är över oss och även av vaccinet kan man dö, åtminstone om man är spädbarn i Nederländerna. Dawit Isaak är ännu inte frigiven, maffian är fortfarande ute efter Roberto Saviani som kanppast lär få stöd av den eminente Berlusconi som är fullt upptagen med att försöka förbjuda regimkritiska filmer och befria sig själv från åtal, inte vet jag för vad men det är ju heller inte poängen. Förväntningarna inör KLIMATMÖTET tonas ned, ännu en gång tycks världens ledare misslyckas med att rädda den värld de själva leder. Undergången kan tyckas nära, då kan det vara skönt att minnas: det kunde varit värre.
Det kan alltid bli värre.
Kanske är det därför, jag antar att det nästan måste vara det, som vi vältrar oss i mörkret. Jag börjar läsa Cormac McCarthys The Road, och läser sedan i DN (gårdagens, fredagen den 20:e november) att The Road har filmatiserats och visas på Stockholms filmfestival, som ett inslag i temaserien ”Apokalyps – the time is now”. The Road handlar om faderskärlek och jordens undergång. Mer från DN:s kultursidor, samma upplaga: Fredrik Strage skriver en krönika apropå Kents nya skiva och drar paralleller till åttiotalets syntscen:
”Under pseudonymen The Normal gav Miller ut singeln Warm Leatherette, där han med robotröst sjunger om konstläder som smälter över brinnande människokött och stålkarrosser som krossas. Stämningen är mörkare än hos Kent men här finns samma undergångsvibbar som i 747, bandets skildring av en flygkrasch.”
Och lite längre ned:
”Ibland tröttnar jag på låtarna som utspelar sig på skolgårdar, eller de Lundelliga dissarna av ytliga medier, men jag får aldrig nog av Jocke Bergs ögonblicksbilder av en steril, modern misär.”
Precis intill går att läsa om modevärldens nye stilikon - Christer Pettersson. Biomörkret tycks i övrigt befolkas av vampyrer, zombier och allehanda andra övernaturliga varelser som bär en skrämmande likhet med oss själva i sin svarta halvmänsklighet. Dagens ”boklördag” är om möjligt ännu mörkare, på omslaget rubriken ”Ryssland efter katastofen” och en bild av författaren Dimitrij Gluchovskij som skrivit succéromanen Metro 2033 och får ett stort uppslag i tidningen. Metro 2033 kallas i artikeln ”sällsynt dystopisk” och vi får veta att den utspelar sig i Moskvas tunnelbanenät, som är den enda beboeliga platsen efter – just det – apokalypsen. Dessutom en intrevju med författaren Yesim Bilgic som skriver om psykopater: ”Ibland har jag lust att gå ännu längre…mycket mycket längre. Jag kommer att göra det sen” säger hon, varpå reporten invänder att hon redan skrivit ”otroligt läskiga scener”. ”Ja, det är ju det. Men jag vill ändå bara att det ska bli värre. Det enda jag kan tänka när jag skriver är: Hur toppar jag det här?” Vi får även nyheter om att elvaåringar firar att de får gå på vampyrfilm, Tim Burton öppnar utställning på Museum of Modern Art i New York, en recension av Joyce Carol Oates nya roman under rubriken ”Grotesk satir slår fel”….listan kan göras oändlig.
Mörker, idel mörker, det fiktiva mörkret som snuttefilt mot vår egen allt kargare verklighet. Du riskerar att förlora jobbet, men å andra sidan behöver du inte leva i underjorden och slåss mot mutanter för att överleva. Det enda som tycks blomma är kanske din livkamrats årtidsbundna depressioner, men du är åtminstone inte tillsammans med en vampyr som är allergisk mot solljus och lever på mänskligt blod. Och AH1N1 har förvisso tagit kål på några tusen, men det är ju inte som att merparten av mänskligheten förvandlats till zombier som vill döda de få överlevande. Nej, vi har det ganska bra ändå.
Men kanske fyller djupdykningen in i det svartaste svarta även en annan funktion. Kanske är det en plats där en undanskymd, förbjuden önskan får fritt spelrum. Kanske är det så att inom ganska många av oss finns en liten, dov röst som när vi stänger av nyheterna drabbas av en plötlig lust att börja nynna på en gammal Håkan Hellström-låt, att ur vårt hjärtas mörkaste vrå viska Kom, kom, atombomb.
Det blir juli och åskan kommer och regnet, en välsignelse. Tjugohundraniokommafem, jag tänker kalla det ett nytt år.
Jag fick massage idag, mamma hade en tid men fick förhinder, det var hemskt skönt. Så var jag på biblioteket och lämnade tillbaka böcker, och så gick jag till Akademibokhandeln som jag gör sådär ibland mest för att kolla läget. I hyllan där det brukade stå lyrik finns numera sudoku. Och hjärngympa. Nej, jag är knappast förvånad, jag vet att allting handlar om pengar och poesi säljer väl knappast utom när Bob Dylan skriver den, men…sudoku. Och hjärngympa. Sånt som människor gör för att känna sig smarta (ja, jag vet, jag gör det själv). Ett råd till er, kära läsare (ni är väl åtminstone fem stycken om jag har tur): om ni vill få era hjärnor att växa, köp inte ”hjärngympa”. Köp Baudelaire eller Plath eller Rimbaud. Jag har sett många, ähum, mindre begåvade lösa sudoku, men jag har aldrig sett en människa utan någon slags intelligens läsa poesi.
Jag blev lite ledsen, så jag gick hem och såg färdigt No Direction Home. Den var…åh. Se den, och se Don’t Look Back, och sen kan ni se I’m Not There.
Där var dagens befallningar. Lyd eller…nä, jag tänker inte straffa er. Det är ett straff i sig att låta bli att åtlyda dem. God natt!
Tiden går för fort, våren kommer, våren är redan på väg bort. Alla knopparna har brustit, jag går barfota längs stranden. Gräver ner fötterna i sanden. Borde mycket, läsa, skriva, plugga, jag känner sällan att jag lever. Ändå gör jag ju det.
Ser en dokumentär om Mare Kandre, ”man är tjugotvå, sen är man trettio och fyrtio och sen är man död…det går så fort.” 1984, hon är tjugotvå och ger ut sin förta roman. När hon är fyrtiotvå dör hon, överdos, kanske avsiktligen. Naturligtvis blir hon mytisk. Den lidande konstnären igen, den kvinnliga poeten, även om hon var romanförfattare. Vad det nu är som är så fascinerande med det. Kanske är det en författares uppgift, alla skapande människors uppgift. Att känna mer, djupare, vara mera mänsklig. Omänskligt mänsklig. Slå an nånting som finns hos alla men som de inte vill kännas vid. Men det går inte att enbart lida, det går inte att skapa någonting i ett sådant dränerande mörker. Det måste finnas en motpol, det behöver inte vara lycka, men nån slags styrka, nån slags hopp. Sen är det väl så, den som dör ung är ursäktad, det finns alltid nåt som kunde blivit, någonting mer. Oavsett hur mycket eller lite man åstadkommit. I döden är man alltid ett geni.
Jag vet inte. Jag är tjugotvå. Jag borde skriva en hyllad roman eller diktsamling och sen när jag är död, om tjugo år eller åttio, kan jag få en alldeles egen dokumentärfim där någon allvarlig röst läser upp det jag skrivit och där de pratar om mitt mörker och min barndom och säger ja, hon var ett geni. Men dö ung? Näe. Evigt ung? Hellre. Helst av allt: dö i vetskapen om att jag blivit allt jag kunnat.
Försöker varva ner efter flygande fläng hit och dit hela dagen. Märkliga möten med oväntade människor (världen är liten, eller kanske bara den här staden), missuppfattade tider, bokförsäljning (ka-ching!), besök i föräldrahemmet…har även blivit bjuden på hamburgare och fika och bio av snälla föräldrar. Såg Lornas tystnad, en belgisk film. Märklig, inte sådär fantastisk, men absolut inte dålig.
Haft min första lektion för terminen också, fysik. Liten introduktion mest, men spännande. Jag lär mig faktiskt saker! Alla ämnen jag läste förra terminen kändes mest som redovisning av kunskap jag redan hade. Entusiasmen flödar, jag önsketänker och hoppas att det kan vara hela våren.
Dagens guld var att komma hem och bli påmind (tack Sara!) om att Bruno K. var på TV. Han väste fram sina dikter iförd sliten kostym, slokande hatt och kajal (mannen är nästan 60!). Det var fint och över alldeles för fort.
Jag tänker fortfarande för mycket, men svårmodet har krupit tillbaka in i sitt hörn av själen, den där platsen där det brukar ligga och ruva. Det kan få damma igen ett tag, till nästa gång det är dags att leva mer ovanför världen än i den.
Ett citat får avrunda kvällen. En gammal favorit, sluraderna ur Den meningslösa hettan:
”jag säjer även sorgen har armar
som omfamnar dej
du kan inte läkas
i en värld du aldrig krossat”
Sömn.
